Ett underbart svart piano från 1800-talet. Det var jag, maken och en kompis som åkte för att hämta det. Kan säga att vi hade det lite kämpigt en stund för pianon väger litegrann visade det sig.
Helene som kvinnan som vi FICK pianot av hade haft det i 50 år, sedan hon var sju år. Hon fick det av en man som arbetade som portvakt i hennes farmor och farfars hus i Stockholm. Vid sidan av sitt jobb som portvakt brukade mannen spela piano på caféer i Stockholm.
Helene hade även fått med gamla noter som vi också skulle få!
Pianot har nu fått sin plats i vardagsrummet, det roliga är att det inte bara finns hos oss som en trevlig inredningsdetalj.... vilket iof hade varit helt ok :-)
Nej, min sju åriga som älskar att spela piano. Han spelar hos en rysk pianolärarinna som har sagt till honom att det inte riktigt duger med att öva på en keyboard hur bra och fin den än är - nej riktigt piano ska det vara. Så nu får man hoppas att hon blir nöjd :-)
Helene, den förra ägaren, tyckte att det var lite svårt att skiljas från pianot men gillade tanken på att en ny sjuåring skulle spela på det.
Kram Torparfrun
4 kommentarer:
Åh, vad roligt ! Och vad fint pianot är. Jag skulle inte ha något emot att ha ett piano hemma heller ;)
Kram
Anci
Vad kul! Vilken härlig historia om pianot, så roligt när det har en historia och vackert var det också.
Ha de gott!
Kram
/Sara
Välkommen i svarta piano klubben;) Här spelas det varje dag, min dotter som står för det. Men det är även en vacker möbel! Inlägget nedan om konserten du var på, usch lite bortgjord va??? Hahaha ja men vad gör man inte.....jag är då sån att jag måste springa hela tiden på toa om jag bara dricker pytte lite....suck....
Ha det gött kram Susanne
Vilken härlig historia runt det!Omusikalisk som jag är så ser jag det som en oerhört vacker inredningsdetalj=))
Hoppas att sonen får glädje av det, är väldigt impad av dom som kan spela.
Kram Hannis
Skicka en kommentar