Omöjlig uppgift :)

Jag ger upp! :)

Tröttsamt att blogga?!

Denna syn mötte mig nu när jag skulle sätta mig med datorn. Djuren i vår familj verkar inte ha fattat att "den lilla vita" är min och bara min! ;)
Kanske funderar Sten Sture på att börja blogga, eller blir han trött av bara tanken?!

För ett tag sedan så var det Grace Kelly som vaktade min dator.

Är hur som helst tydligt att fler har förstått storheten med min dator :)

Skogspromenad

GeoTagged, [N59.83376, W17.90937]

Det blir inte mycket härligare än så här en höstdag :-)

Cookie!

Här kommer lite bilder på Cookie från julafton. Med på en av bilderna är Grace Kelly som är min vän Åsa och hennes makes hund. Har insett att vi måste skaffa oss en till Dalmatin en brun prickig som då ska få heta Brownie :-)

De som haft hund från det att de är valp vet att det finns stunder när man är redo att kasta in handduken :-) Våran Cookie har energi så att det räcker till ett dussin hundar och ett tag kändes hon mer vild än tam och blev helt hysterisk för minsta lilla stimulans. Men med tålamod och en hel del träning så är hon nu betydligt behagligare och super mysig!!! Energi har hon fortfarande vilket är bra men hon har lärt sig att det finns en tid och en plats för allt.

Hon har under hela julen visat sig från sin allra bästa sida trots massor med både vuxna och barn och matte och husse kunde inte vara stoltare. När släkt och vänner dessutom kommenterar vilken skillnad det är på henne nu mot för ett par månader sedan så känns det extra bra!

Nu väntar jag bara på att vår fjällsäsong börjar och att hon ska passera 1 års gränsen så att vi lite försiktigt kan börja att bygga lite mer muskler genom exempelvis skidåkning.

Hoppas fortfarande att hitta någon som är duktig på att ställa ut och som skulle kunna tänka sig att hjälpa mig att ställa ut henne, jag vill nämligen gärna få ett omdömme på henne. Tyvärr så är inte utställning min starka sida och jag vill inte att det min taskiga prestation ska sänka omdömmet av henne.

Kram Torparfrun

Sorg i huset

Denna vecka har vi haft sorg i vårt hus. Måndagen började bra så där som man önskar att alla dagar var. Vi kom iväg i tid på morgonen, barnen var glada och positiva trots att det var måndag. Hämtade dem från skolan och de hade med sig alla kläder, mössa vantar och gympakläder, ja allt sånt där som har en förmåga att försvinna och som man ständigt får tjata om. Vi kom em glada ihågen, läxorna gjordes med en rasande fart... ja allt var frid och fröjd. Tills det knackade på dören....

Det var vår granne som berättade att hennes barn hade varit ute och gått tidigare på dagen och sett att en av våra katter låg överkörd på sidan av vägen. Barnen var som tur var ute och hörde inte detta just då så jag tog en påse med mig och gick för att kolla. Mycket riktigt så låg Stampe där vid vägen, överkörd!!

Ni ska veta att vi bor 3km rakt ut i skogen och det finns 7 hus där, så det är inte någon biltrafik att tala om. Detta gör att jag ställer mig lite frågande till hur detta kunde hända, ja inte det faktum att han blev överkörd utan att den som gjorde det inte gett sig till känna. Jag hoppas verkligen att personen ifråga i alla fall klev ur bilen och kontrollerade att katten var död innan han/hon körde vidare.

Hur som helst så var vi ju tvungna att berätta för barnen. Så jag berättade för mina vå söner och min man som satt i bilen på väg hem med sina två berättade för dem. Anledningen till varför vi valde att göra så var för att de inte skulle påverkas så mycket av varandra och att vi därigenom skapade en mass hysteri.

Jag tar iallafall in mina grabbar och berättar åt dem, varpå min 9 åriga son blir jätte ledsen, på ett sätt som jag aldrg sett tidigare. Till saken hör att mina söner är förskonade från att erfara död, alla lever runt omkring dem och vi har aldrig förlorat ett djur tidigare heller, så detta var deras första erfarenhet av att känna sorg på det sättet.

Vi bestämde oss för att begrava Stampe i skogsbrynet och min man hade gjort jätte fint och placerat ut ljuslyktor. Min 9 åring ville tillverka en filt till Stampe så vi klippte till ett hjärta av rött tyg som vi skrev en hälsning på, sedan letade sonen reda på Stampes favorit leksak som han också ville skulle följa med Stampe i graven.

Dock ville tårarna på 9-åringen inte ta slut, han grät konstant från klockan 5 på eftermiddagen och somnade tillslut med tårar på kinderna betydligt senare än vanligt. Tisdagen var han i skolan i en timme kanske innan jag fick ett samtal om att han var otröstlig och behövde hämtas.

Jag ska ärligt säga att jag inte är någon katt människa, dessa katter kom till oss med huset kan man säga, jag har verkligen lärt mig att tycka om dem och tycker själv att det var tråkigt det som hände. Men, någon ny katt kommer det inte att bli. Men det som gör så ont i mig är att se min son brottas med en enorm sorg och se hur han kämpar för att hantera det hela. Döden är en del av livet och någon gång skulle ha varit den första men jag önskar att han slapp gå igenom detta.... någonsin. Orealistiskt ja visst!!

En del i det hela för mig tror jag är att jag känner mig så maktlös, jag kan inte göra annat än att trösta, finnas där och försöka lindra men det är ändå han som måste igenom det hela. Och dessutom kan jag känna, det var en katt! Men för honom gör det ingen skillnad....

Idag är det onsdag och det är dags för pojkarna att vara hos sin pappa i en vecka, det tror jag är bra för dem, att de kommer bort från det som påminner om Stampe och därigenom kan tänka på något annat och få lite distans.

Kram Torparfrun

Upp & ner vända världen

I helgen var vi i Göteborg, vilken fantastisk stad!!! Jag och maken åkte dit i fredags för att spendera helgen där. Vi bodde på ett fint hotell med god frukost. På lördagen gick vi på Liseberg och åkte karuseller hej vilt. Det är dock inget som jag törs berätta för barnen, det skulle nog bli en hel del sura miner och en evighets diskussion om "orättvisa" :-)

På söndag morgon klev vi upp tidigt och åkte till Falkenberg. Där hämtade vi vår nya familjemedlem, en av alla dessa prickiga små varelser..

Vi har bestämt att våran tjej skall heta Cookie eftersom hon ser ut som min favorit glass cookies & cream.

På bilderna är hon tillsammans med sin uppfödare Solveig.

Hur som helst att få en valp i huset är onekligen som att ha en bebis. Flera gånger varje natt så är det bara att kliva upp och lyfta ut henne på tomten för att kissa. Min goda natt sömn är som bortblåst för tillfället.

Många har frågat mig varför vi skaffat en dalmatin och lagt till... är det för att hon skall matcha inredningen?! Det är det faktiskt inte!!! Jag har faktiskt lite mer vett än så :-)

Dalmatinen var helt enkelt en av de raser som vi kunde tänka oss utifrån vad vi vill kunna göra med hunden och hur vår familj och vårt liv ser ut. Så efter nogrant övervägande med för och emot så föll valet på Dalmatin.

Kram Torparfrun