Ensamhet

När tiden står still så står den verkligen still. Det här kan nog komma att bli mitt konstigaste inlägg någonsin så jag varnar redan i förväg.
I söndags var jag på bloggträff och träffade en massa trevliga människor. Kom hem med förnyad inspiration, förnyad energi. Vad har då hänt sedan dess?! Ingenting exakt INGENTING.

Låter en bild av mitt växthus illustrera detta tillstånd av totalt stillastående.

På måndag morgon så gick min man till jobbet. På dagen kom ett sms "jag blir nog sen idag" lite senare på dagen så kom nästa "jag blir kvar hela natten" ... ja ni förstår trenden. Tre dygn senare så är han fortfarande inte på samma planet som oss andra. Tre dygn tänker ni är väl inte så mycket, men faktum är att det är veckor sedan jag förlorade honom till hans arbete. Så sista tiden har inte mycket hänt här hemma.
Jag är egentligen en handlingskraftig tjej som helt klart kan åstadkomma saker på egen hand men som nu befinner sig ett vakuum. Ett vakuum som jag själv inte riktigt förstår....
Det finns tusen och en saker som jag skulle kunna göra själv för att driva våra projekt framåt men jag gör det inte, jag gör ingenting! Det är inte bara det att alla våra projekt står stilla, det är mer än så. Jag försöker få till samtal och beslut i frågor som rör vår familj och vår tillvaro men jag finner mig själv föra monologer. Den mentala ensamheten är mycket jobbigare än den rent fysiska. Det här är ingen kritik mot min man för han är i en otroligt stressad situation och jag lider med honom, detta är mer en reflektion över den påverkan som situationen har på mig.
I ärlighetens namn så är jag nog inte helt tillfreds över hur ensam och handlingsförlamad jag känner mig när han inte finns tillgänglig för mig. Jag är nog mer "ensam är stark", "en bra kvinna reder sig själv typen"... eller åtminstone är det så jag trott mig vara. Uppenbarligen så är det nog inte riktigt så.... Eller är det helt enkelt så att jag behöver öva på att inte alltid få all uppmärksamhet?! Oj... den stenen lyfter vi inte på för då kommer detta bli ett väldigt långt inlägg :-)
Det är nog bra att maken jobbar så mycket som han gör så att han kan betala för all den terapi som hans fru behöver ..*s*
Nu när jag har fått lätta mitt hjärta till några som förhoppningsvis har sinnesnärvaro nog att läsa och ta till sig vad jag skrivit så känns det lite bättre... men jag kommer inte att gå och skrapa fönster!

Kram Torparfrun