onsdag 25 november 2009

Sorg i huset

Denna vecka har vi haft sorg i vårt hus. Måndagen började bra så där som man önskar att alla dagar var. Vi kom iväg i tid på morgonen, barnen var glada och positiva trots att det var måndag. Hämtade dem från skolan och de hade med sig alla kläder, mössa vantar och gympakläder, ja allt sånt där som har en förmåga att försvinna och som man ständigt får tjata om. Vi kom em glada ihågen, läxorna gjordes med en rasande fart... ja allt var frid och fröjd. Tills det knackade på dören....
Det var vår granne som berättade att hennes barn hade varit ute och gått tidigare på dagen och sett att en av våra katter låg överkörd på sidan av vägen. Barnen var som tur var ute och hörde inte detta just då så jag tog en påse med mig och gick för att kolla. Mycket riktigt så låg Stampe där vid vägen, överkörd!!
Ni ska veta att vi bor 3km rakt ut i skogen och det finns 7 hus där, så det är inte någon biltrafik att tala om. Detta gör att jag ställer mig lite frågande till hur detta kunde hända, ja inte det faktum att han blev överkörd utan att den som gjorde det inte gett sig till känna. Jag hoppas verkligen att personen ifråga i alla fall klev ur bilen och kontrollerade att katten var död innan han/hon körde vidare.

Hur som helst så var vi ju tvungna att berätta för barnen. Så jag berättade för mina vå söner och min man som satt i bilen på väg hem med sina två berättade för dem. Anledningen till varför vi valde att göra så var för att de inte skulle påverkas så mycket av varandra och att vi därigenom skapade en mass hysteri.

Jag tar iallafall in mina grabbar och berättar åt dem, varpå min 9 åriga son blir jätte ledsen, på ett sätt som jag aldrg sett tidigare. Till saken hör att mina söner är förskonade från att erfara död, alla lever runt omkring dem och vi har aldrig förlorat ett djur tidigare heller, så detta var deras första erfarenhet av att känna sorg på det sättet.

Vi bestämde oss för att begrava Stampe i skogsbrynet och min man hade gjort jätte fint och placerat ut ljuslyktor. Min 9 åring ville tillverka en filt till Stampe så vi klippte till ett hjärta av rött tyg som vi skrev en hälsning på, sedan letade sonen reda på Stampes favorit leksak som han också ville skulle följa med Stampe i graven.

Dock ville tårarna på 9-åringen inte ta slut, han grät konstant från klockan 5 på eftermiddagen och somnade tillslut med tårar på kinderna betydligt senare än vanligt. Tisdagen var han i skolan i en timme kanske innan jag fick ett samtal om att han var otröstlig och behövde hämtas.

Jag ska ärligt säga att jag inte är någon katt människa, dessa katter kom till oss med huset kan man säga, jag har verkligen lärt mig att tycka om dem och tycker själv att det var tråkigt det som hände. Men, någon ny katt kommer det inte att bli. Men det som gör så ont i mig är att se min son brottas med en enorm sorg och se hur han kämpar för att hantera det hela. Döden är en del av livet och någon gång skulle ha varit den första men jag önskar att han slapp gå igenom detta.... någonsin. Orealistiskt ja visst!!

En del i det hela för mig tror jag är att jag känner mig så maktlös, jag kan inte göra annat än att trösta, finnas där och försöka lindra men det är ändå han som måste igenom det hela. Och dessutom kan jag känna, det var en katt! Men för honom gör det ingen skillnad....

Idag är det onsdag och det är dags för pojkarna att vara hos sin pappa i en vecka, det tror jag är bra för dem, att de kommer bort från det som påminner om Stampe och därigenom kan tänka på något annat och få lite distans.



Kram Torparfrun

7 kommentarer:

Hannis sa...

Stackars liten!
Men jag kan villigt erkänna att jag som vuxen grät lika mycket när jag tog bort min ena katt för ett tag sen.

Sen blir det första mötet med sorg för ett barn så stort och obegripligt.
Bra att du bara låter honom ha sin sorg.
Du är klok du!

Kram Hannis

fröken knopp sa...

ohh..stackarn!!! Hoppas att det går över, men man måste få gråta när man behöver det!!

varmar kramar till er alla!!!

Kamomilla sa...

Ja, det är ju en del av livet, inte så mycket mer som förr kanske men på annat sätt.

Jag hoppas sonen din kommer över sorgen fort, så den byts i fina minnen och sen inte mera gör så ont. Som mamma kan du ju försöka tänka att han nu, genom denna upplevelse trots allt växer en smula och är en erfarnehet rikare, även om det är smärtsamt. Kanske han är starkare inför nästa tråkighet som händer, för såna har vi ju alla emot oss förr eller senare, man kan bara hoppas på att de är långt borta just nu.

Stor kram till er alla, i er sorg!
Kamomilla

Sjabbig men chic sa...

Men fy vad otäckt och stackars, stackars er! Riktigt, riktigt hemskt.

Kram till er
Lisa

Alviken sa...

Men så oerhört tråkigt och sorgligt...det gör så ont att se när ens barn är ledsna! Jag brukar säga till våra barn att det är inte konstigt att man blir ledsen när någon dör, det är ju bara ett bevis på att den personen( eller djuret) har varit älskat. Det vore ju konstigt om man inte skulle sörja och sakna alls.
Kramar till er alla!
Maria
Så fina bilder på Stampe, kanske ni kan göra nåt av dem?

Nyanser av vitt sa...

Fy vad tråkigt. Så fegt av den som körde på honom att inte ge sig till känna.
Kram

lottens vita och gröna sa...

neeeeeeeej gu så sorgligt, storvarmkram lotten